Min historia
När jag som 23-åring flyttade till Polen för att studera medicin lämnade jag mycket av det trygga bakom mig. Allt var nytt – språket, miljön och människorna omkring mig. Samtidigt minns jag att det också fanns en oväntad känsla av frihet i det.
Under stora delar av min uppväxt hade jag burit på en känsla av att inte riktigt passa in. Min familj flyttade från Iran till Sverige när jag var liten, och någonstans däremellan fanns ofta känslan av att stå lite mellan olika världar.
I Wrocław mötte jag studenter från hela världen, och för första gången kändes det nästan som att ingen av oss riktigt passade in – och att det kanske var helt okej.
De åren formade mig mycket, både som människa och senare som läkare.
När jag efter examen kom tillbaka till Sverige och började arbeta som läkare mötte jag en annan sorts utmaning. Jag kom in i en stor och komplex hälso- och sjukvårdsorganisation där mycket ansvar kom tidigt, samtidigt som stödet ibland var begränsat.
Jag minns att jag ofta kände mig ensam och faktiskt rädd. Kommer jag verkligen klara av det här?
Det var svårt att försöka göra rätt i tuffa situationer, navigera nya system och fatta viktiga beslut utan att alltid känna att man hade någon att luta sig mot. Mycket förväntades man bara klara av.
Den erfarenheten har stannat kvar hos mig.
Under studietiden var jag övertygad om att jag skulle bli kirurg eller anestesiolog. Jag ville rädda liv och drogs till intensiteten, tempot och känslan av att göra skillnad i akuta situationer.
Efter AT fick jag också ett arbete inom kirurgin, men när villkoren inte kändes rätt valde jag att tacka nej.
Det var inte ett enkelt beslut, särskilt så tidigt i karriären. Men någonstans där blev det tydligt för mig hur viktigt det är att känna sitt eget värde och våga stå upp för det – även när det innebär att man behöver välja en annan väg än den man först tänkt sig.
Det var nog också första gången jag på riktigt insåg att livet och yrkeslivet inte alltid blir som man planerat. Och att det inte behöver vara något dåligt.
Istället började jag arbeta inom bemanning och hamnade inom allmänmedicin – ironiskt nog inom den specialitet jag under studietiden var helt övertygad om att jag aldrig skulle välja. Genom åren har jag mött många kollegor som sagt samma sak. Kanske säger det något om hur svårt det är att förstå var man egentligen hör hemma innan man väl hittar dit.
Idag kan jag inte tänka mig en bättre specialitet för mig.
Allmänmedicinen gav mig möjligheten att möta människor över tid, arbeta brett och utvecklas både professionellt och mänskligt. Jag har följt vissa av mina patienter i över ett decennium, och det är fortfarande något av det finaste och mest meningsfulla jag fått uppleva som läkare.
Samtidigt växte mitt engagemang för frågor som rör arbetsmiljö, ledarskap och hållbara villkor för läkare. Det ledde vidare till olika fackliga och ledande uppdrag inom läkarkåren, där jag fått möjlighet att möta och hjälpa läkare i många olika situationer och skeden av yrkeslivet. Genom åren har jag också fått insyn i vårdens utmaningar på flera nivåer – från vardagen på vårdcentralen till samtal med chefer, tjänstemän, politiker och beslutsfattare kring vårdens utveckling och framtid.
Men oavsett sammanhang har en sak blivit allt tydligare för mig:
Ingen läkare ska behöva känna sig ensam i svåra beslut, osäkerhet eller vägval genom yrkeslivet.
Det är också därför mentorskap betyder så mycket för mig idag.
För ibland räcker det inte med mer kunskap, fler riktlinjer eller högre prestation. Ibland behöver man någon som förstår yrket på riktigt, som kan hjälpa en att hitta trygghet i sig själv och påminna en om att man inte behöver bära allt ensam.