Tankar från praktiken – i realtid

Läkares hälsa, patienternas trygghet. Ju längre jag arbetat som läkare, desto tydligare har en sak blivit: Läkares hälsa och patienternas trygghet går inte att separera. När läkare mår bra fattar vi bättre beslut. Vi lyssnar bättre. Vi samarbetar bättre. Vi håller längre. Och i slutändan är det patienterna som vinner på det. Under åren har jag engagerat mig i frågor som rör arbetsmiljö, utbildning, ledarskap och hållbara villkor för läkare. Egentligen handlar alla de frågorna om samma sak: Hur skapar vi förutsättningar för läkare att utvecklas, ta ansvar och hålla över tid? För trots all kompetens som finns i vården förväntas många läkare fortfarande bära väldigt mycket ensamma. För mig är det samma fråga.

Det jag önskar att någon hade berättat för mig tidigare. Jag var tre veckor in på mitt första jobb som läkare. Vi satt på avdelningen och rondade med överläkaren. Jag kunde inte systemen, låg efter med anteckningar och epikriser, och högen av arbete bara växte. Till slut satt jag bara och stirrade på mina anteckningar. Hjärtat rusade. Handen började darra. Jag minns fortfarande känslan av att vara ny läkare, osäker, och tänka: "Kommer jag verkligen klara det här?" Jag trodde att det svåraste skulle vara att lära mig allt jag inte kunde. Men ganska snabbt insåg jag att mycket av yrket handlade om något helt annat. Att fatta beslut när jag var osäker. Att bära ansvar jag inte alltid kände mig redo för. Att vara den trygga personen i rummet när jag själv tvivlade. Att aldrig riktigt känna att man var ikapp. Det är många år sedan nu. Men den känslan har aldrig riktigt lämnat mig. Kanske för att jag genom åren mött så många kollegor som beskrivit precis samma sak. Och kanske för att vi fortfarande är ganska dåliga på att prata om den. Minns du hur det var att vara ny på jobbet? | 62 comments on LinkedIn

Jag var övertygad om att jag skulle bli kirurg. 2007 påbörjade jag läkarprogrammet i Polen. Jag var övertygad om att jag skulle bli kirurg eller anestesiolog. Livet ville något annat. Efter ATn blev jag erbjuden ett vikariat på kirurgkliniken, men när villkoren inte kändes rätt valde jag att tacka nej. Det var ett väldigt svårt beslut att ta, så tidigt i karriären. Då kändes det mest som att jag lämnade något och samtidigt fanns en liten rädsla över att jag gjort ett misstag. Idag ser jag det som början på att förstå mitt eget värde och vilken typ av läkare jag ville vara. Samma vecka som min intervju på kirurgen träffade jag en gammal kursare på Öresundtåget när jag var på väg hem. Hon arbetade på en vårdcentral och tipsade mig om att testa allmänmedicin. Ironiskt nog den specialitet jag under studietiden var helt övertygad om att jag aldrig skulle välja. Men det blev helt rätt. Allmänmedicinen gav mig möjligheten att möta människor över tid, arbeta brett och utvecklas både professionellt och mänskligt. Jag har följt vissa av mina patienter i över ett decennium, och det är fortfarande något av det finaste och mest meningsfulla jag fått uppleva som läkare. Vilka fler än jag råkade hamna inom allmänmedicin eller något annat som man inte planerat för? 🙋🏽‍♀️

Jag tror att många läkare underskattar sitt eget värde. Kanske gjorde jag det också. Nu bygger jag vidare på något som länge funnits i bakgrunden. Mer om det snart. 📸 Fotograf: Christina Wallin, Koanuka Films & Marketing

Idag tog jag och min kollega Imad Ghafoor lunch! 🍝 Varför är det så märkligt undrar du säkert? En sådan självklar sak som inte alltid är så självklart att det faktiskt sker, för läkare. Väldigt många läkare hinner inte ta lunch. Det sker faktiskt för ofta. Man jobbar över för att hinna bli färdig till eftermiddagen, man blir störd för att hjälpa någon med ett problem eller så dyker det upp något annat. Återhämtningen och pausen som är så nödvändig, uteblir. Men idag tar jag och Imad lunch! 🌞 Hinner du med din lunch alltid⁉️ #läkaretarlunch Sveriges läkarförbund